Ett sista inlägg.
Ojojoj. Kan det vara närmare två månader sedan sista blogginlägget skrevs?
Bloggen lades ner i och med resan till Mombasa, och den verkar inte ha återuppstått förrens nu.
Semestern var fantastiskt skön och alldeles underbar, och de sista två veckorna var riktigt värda, boendes på en missionsstation, utan varmt vatten (vissa dagar utan rinnande vatten alls), och ödlor, kackelackor och en Sara som rumskompisar (jag stormtrivdes med en av dessa tre. Gissa vem?)
Efter en vecka med fantastisk all inclusive-mat, så var det riktigt jobbigt att återgå till kålen och riset.
Men bortsett från det så var det två fina veckor, med främst husbygge på schemat.
Idag har det alltså gått prick en månad sedan vi satte oss på planet mot vårt älskade fosterland. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt att vara tillbaka. Borta är bra, men hemma är onekligen bäst.
Sedan jag kom hem har jag varit ledig, och jag njuter sååå mycket. Jag ÄLSKAR att vara ledig! Att ha tid. Att få pyssla. Få träffa människor jag tycker om. Äta, promenera, cykla, träna, bjuda människor på hejdundrande frukost. Bara göra vad man vill, tillsammans med människor man tycker om.
Dock saknar jag min Afrikafamilj... Att det kunde bli ett så bra gäng som åkte, det måste varit Gud i det.
Sedan jag kom hem, känns det som att det är ett lite annat Stockholm jag kommer hem till. Jag tar till mig staden på ett helt annat sätt än tidigare, nu när jag vet att jag ska stanna i minst tre år till. Jag har mina fina Lina och Sara på nära håll. Jag är peppad för att göra vad jag kan för att få Filadelfiaförsamligen att kännas som min nya församling. Jag har fått en lägenhet med inflytt i Augusti, och jag kommer att påbörja min närmare sex år långa resa till att stå som färdigutbildad barnmorska.
Livet känns väldigt spännande. Jag är glad för Afrikaresan. Den har gett mig mycket funderingar, men också mycket klarhet. Jag har landat lite mer i mig själv. Vad jag tycker är viktigt. Vad jag vill göra. Jag har kommit hem med ett lite tryggare hjärta, ett jag som är lite säkrare på mig själv och vad jag vill, och jag ser väldigt ljust på framtiden.
Med detta inlägg går förmodligen bloggen i graven för en lång tid framöver. Kanske återuppstår den en dag, kanske inte.
Tack alla ni som läst och följt under en av mina resor, det har betytt mycket.
Lev i tacksamhet, och njut av dagen och varandra.
Må vara en klycha, men i sannaste lagret:
Livet är nu.
Bloggen lades ner i och med resan till Mombasa, och den verkar inte ha återuppstått förrens nu.
Semestern var fantastiskt skön och alldeles underbar, och de sista två veckorna var riktigt värda, boendes på en missionsstation, utan varmt vatten (vissa dagar utan rinnande vatten alls), och ödlor, kackelackor och en Sara som rumskompisar (jag stormtrivdes med en av dessa tre. Gissa vem?)
Efter en vecka med fantastisk all inclusive-mat, så var det riktigt jobbigt att återgå till kålen och riset.
Men bortsett från det så var det två fina veckor, med främst husbygge på schemat.
Idag har det alltså gått prick en månad sedan vi satte oss på planet mot vårt älskade fosterland. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt att vara tillbaka. Borta är bra, men hemma är onekligen bäst.
Sedan jag kom hem har jag varit ledig, och jag njuter sååå mycket. Jag ÄLSKAR att vara ledig! Att ha tid. Att få pyssla. Få träffa människor jag tycker om. Äta, promenera, cykla, träna, bjuda människor på hejdundrande frukost. Bara göra vad man vill, tillsammans med människor man tycker om.
Dock saknar jag min Afrikafamilj... Att det kunde bli ett så bra gäng som åkte, det måste varit Gud i det.
Sedan jag kom hem, känns det som att det är ett lite annat Stockholm jag kommer hem till. Jag tar till mig staden på ett helt annat sätt än tidigare, nu när jag vet att jag ska stanna i minst tre år till. Jag har mina fina Lina och Sara på nära håll. Jag är peppad för att göra vad jag kan för att få Filadelfiaförsamligen att kännas som min nya församling. Jag har fått en lägenhet med inflytt i Augusti, och jag kommer att påbörja min närmare sex år långa resa till att stå som färdigutbildad barnmorska.
Livet känns väldigt spännande. Jag är glad för Afrikaresan. Den har gett mig mycket funderingar, men också mycket klarhet. Jag har landat lite mer i mig själv. Vad jag tycker är viktigt. Vad jag vill göra. Jag har kommit hem med ett lite tryggare hjärta, ett jag som är lite säkrare på mig själv och vad jag vill, och jag ser väldigt ljust på framtiden.
Med detta inlägg går förmodligen bloggen i graven för en lång tid framöver. Kanske återuppstår den en dag, kanske inte.
Tack alla ni som läst och följt under en av mina resor, det har betytt mycket.
Lev i tacksamhet, och njut av dagen och varandra.
Må vara en klycha, men i sannaste lagret:
Livet är nu.
