idastina

Ojojoj. Kan det vara närmare två månader sedan sista blogginlägget skrevs?
Bloggen lades ner i och med resan till Mombasa, och den verkar inte ha återuppstått förrens nu.

Semestern var fantastiskt skön och alldeles underbar, och de sista två veckorna var riktigt värda, boendes på en missionsstation, utan varmt vatten (vissa dagar utan rinnande vatten alls), och ödlor, kackelackor och en Sara som rumskompisar (jag stormtrivdes med en av dessa tre. Gissa vem?)
Efter en vecka med fantastisk all inclusive-mat, så var det riktigt jobbigt att återgå till kålen och riset.
Men bortsett från det så var det två fina veckor, med främst husbygge på schemat.

Idag har det alltså gått prick en månad sedan vi satte oss på planet mot vårt älskade fosterland. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt att vara tillbaka. Borta är bra, men hemma är onekligen bäst.
Sedan jag kom hem har jag varit ledig, och jag njuter sååå mycket. Jag ÄLSKAR att vara ledig! Att ha tid. Att få pyssla. Få träffa människor jag tycker om. Äta, promenera, cykla, träna, bjuda människor på hejdundrande frukost. Bara göra vad man vill, tillsammans med människor man tycker om.
Dock saknar jag min Afrikafamilj... Att det kunde bli ett så bra gäng som åkte, det måste varit Gud i det.

Sedan jag kom hem, känns det som att det är ett lite annat Stockholm jag kommer hem till. Jag tar till mig staden på ett helt annat sätt än tidigare, nu när jag vet att jag ska stanna i minst tre år till. Jag har mina fina Lina och Sara på nära håll. Jag är peppad för att göra vad jag kan för att få Filadelfiaförsamligen att kännas som min nya församling. Jag har fått en lägenhet med inflytt i Augusti, och jag kommer att påbörja min närmare sex år långa resa till att stå som färdigutbildad barnmorska.

Livet känns väldigt spännande. Jag är glad för Afrikaresan. Den har gett mig mycket funderingar, men också mycket klarhet. Jag har landat lite mer i mig själv. Vad jag tycker är viktigt. Vad jag vill göra. Jag har kommit hem med ett lite tryggare hjärta, ett jag som är lite säkrare på mig själv och vad jag vill, och jag ser väldigt ljust på framtiden.

Med detta inlägg går förmodligen bloggen i graven för en lång tid framöver. Kanske återuppstår den en dag, kanske inte.
Tack alla ni som läst och följt under en av mina resor, det har betytt mycket.
Lev i tacksamhet, och njut av dagen och varandra.
Må vara en klycha, men i sannaste lagret:
Livet är nu.

Då var det gjort!

Jaa. Nu är det alltså tre dagar kvar innan jag ska ha klickat i vilka kurser/program jag önskar läsa i höst.
Det lutar mot sjukskötera (vad hände??), för att kunna vidare utbilda mig till barnmorska.

Snälla vänner, HJÄLP MIG! Tips, förslag, tankar - allt mottages varmt!



(Och ja. Det finns en viss desperation i rösten. Så snälla hjälp!)

Senaste dagarna har spenderats vid poolen hos Pansell, följt av en förmiddag på immigration för förnyande av visum.
En eftermiddag i Nairobi city, ett besök på marknaden Toy Market, löpturer, diverse fikabesök, kvällar med Solsidan, varma mackor och Skypedater... Det har varit väldigt bra, lediga dagar.
Och kanske bäst av allt, jag är frisk!
Blir så tacksam över att vara frisk, när man varit sjuk. Att han en frisk kropp som fungerar är ju bland det bästa som finns.
Tack, fina, älskade kropp att du mår bra igen! Jag avskyr högt att vara sjuk!

Nu är vi i nåt slags konstigt väntansmood. Vi har nu bara tre dagar kvar i Karen, för sen drar vi iväg söderut. Väskor ska packas, huset ska städas och resor ska planeras.
Morgonen idag bestod av 8 km tidig morgonlöpning, frukost och sedan planeringsmöte inför fyradagars-safarin och Mombasa-resan.
I fyra dagar ska vi äta Safarianpassad mat (mat som håller utan kyl eller frys, och som kan lagas på en platta till åtta personer).
Förstår ni hur sjukt fint det sedan kommer sitta med maten i Mombasa? Efter tre månader med stekt kål två gånger om dagen, kommer All Inclusive-hotellet sitta som ett smäck.


Har lämnat alla mina ingeravtryck till Kenyas myndigheter.
Nu får man hålla sig i skinnet.


Gos i soffan. Vi gillar närhet.


Jag hörde förresten att det var snö i Sverige? Så tråkigt. I Mombasa hade temperaturen också sjunkigt, så nu vart det bara 32 grader om dagarna.

Idag är det en mycket, mycket speciell dag.
Idag fyller nämnligen världens bästa vän år.

För närmare 18 år sedan tog en mor med sig sitt femåriga kid till hennes väninna, för ett klassiskt fika.
Även denna kvinna hade en dotter, och de två flickorna förväntades leka med varandra.
Dessvärre verkade de inte komma bra överrens alls. Flickan, som hette Evelina, hade ett gäng ponnies som hon lekte med, och hennes nyfunna (påtvingade) vän Ida, var för brysk och snodde alla ponnyhästar hon ville ha, utan att ens fråga.
Detta var såklart inte särskilt populärt.

Men när de båda flickorna lekt en stund, så visade det sig att de var mer lika än vad man först kunde tro. De spenderade dagen tillsammans med ponnyhästar, rabarber med socker, gungande i trädgården och en hel massa annat.
Det skulle visa sig att det var den första dagen på en livslång vänskap.

Åren gick och de två flickorna var oskiljaktiga. Varje dag vid kvart i åtta traskade de hand i hand till skolan, för att tillsammans spendera dagen där, tätt tätt tillsammans, för att sedan bege sig hemåt, för att leka ytterligare några timmar, tills det var läggdags. Genom åren hann de med mycket tillsammans, och de ljusa minnena är otaliga.
Det var semestrar på Hönö, sommardagar vid Attarp med skogaholmslimpa och nutella, cykelturer med gosdjur i cykelkorgen, picknickar i skogen, våfflor på altanen, spice girls-uppträdanden på garagetaket, varma stunder vid Vägangölen, timmar i Gosdjursvärlden...
Och några år senare gällde måndagstekvällar med Jason Upton, hetska stunder med snabbalfapet, asgarv i köket, smoothieexprimenteranden vid mixern, nattliga mms av hög rang, samtal som varar i timmar, prat om framtid, drömmar och mål... Listan kan göras oändligt lång.

Under många många år spenderade de varendaste dag tillsammans. Vänner kom och gick, men de stod alltid stadigt vid varandras sida.

Under dessa år var livet stundtals lekande lätt, och många timmar skrattade de tillsammans, ofta så att tårarna rann. De hade nämnligen någon sorts humor som ingen annan förstod sig på. Ofta handlade det om att låta så mycket som möjligt, med en så gäll röst som bara var möjligt, och samtidigt göra sig så ful man bara kunde, allt i en salig blandning. Att ta till någon av de röster som fick den andra att skratta, oavsett vad man sa. (Tack Marie-Louise att ni stod ut).
Egentligen kunde man göra vad som helst, för av någon anledning, tyckte den andre (och en själv) alltid att det var roligt.

Men livet var inte alltid sådär rosa och härligt. Det kom tider av tårar, besvikelser, ångest och kamp. Tider som de båda bästa vännerna utkämpade tillsammans. Men alltid stod de tillsammans, genom allt.

De båda flickorna tog studenten, och livet förde dem åt olika håll. Örebro, Stockholm, Usa, Autstralien, Afrika... Deras hjärtan längtade till olika ställen, och för en tid skulle de komma att bo i olika delar av landet och världen. Stundtals funderade Ida på om det var riktigt vettigt. Utan sin Evelina kände hon sig inte riktigt hel.
Som att det alltid var en del som fattades, livet var liksom inte riktigt komplett.
En dag i Afrika satt hon och tänkte på sin allra bästa vän, och konstaterade att hon för allt i världen vill bo på samma ställe som sin halva. Sisådär tvåhundra meter ifrån varandra på sin höjd, så som det varit under 15 år av deras vänskap.

Älskade, underbara, finaste Evelina. Du är den absolut bästa människan jag har träffat. I alla kategorier.
Jag är så vansinnigt tacksam över att ha dig i mitt liv, och jag kommer aldrig någonsin att släppa dig, var livet än tar oss.


Bästa vänner, 1995.


Bästa vänner 2011.

Igår var jag och många med mig, mycket piggare. Vi åkte till familjen Pansell för att agera barnvakt till tre-åriga Ida. Väldigt mysigt! Mestadelen av tiden spenderades vid poolen, med ett avbrott för pannkakor med glass och sylt. Lyxigt!
Ytterligare chill, och kvällen spenderades med hela familjen Pansell, alltså Anna, Josef, Ida och deras nyadopterade pyre Rasmus (hur söta barn får man ha? I'm in love!)
Vi beställde thaimat, och livet var bara allmänt hur gött som helst.


Pancake-maker.


Dishes-maker


Brownskin-maker.

Lusten efter träning spritter i hela kroppen. Efter drygt en vecka med total frånvaro av fysisk rörelse, känns det stundtals som att jag ska gå i taket.
När jag smyger mig in på friskis hemsida titt som tätt för att kolla schema, läsa nyheter eller bara få en friskis-känslan, så blir jag alldeles till mig.
Jag ska friskas och svettas så himla mycket när jag kommer hem!

Var bara tvungen att ventilera lite.

...är det inte brist på.
Närmare bestämt 15 piller ska hälsa på min kropp, varenda dag närmsta tiden.
De små djuren verkar vara envisa om 15 piller dagligen är vad som krävs för att få död på dem.

Hemma underviker jag tabletter i möjligaste mån, även Ipren och liknande.
Just nu är jag tvärtom. Ge mig allt som kan tänkas behöva så jag blir frisk!
Imorse fick jag förresten världens näsblodsflod. Kan det ha nåt med övriga hälsotillståndet att göra?
Har aldrig det i vanliga fall!

Förresten. För att göra sjuktiden lite roligare, har läkemedelstillverkaren valt att ha en mask på förpackningen.
Som att jag skulle vilja bli påmind.

Hela veckan har min mage mått lite si och så, kan man säga.
Igår blev jag ganska mycket sämre, och somnade till slut under fem täcken - den härliga feberfrossan var ett faktum. Förstår inte att man kan uppleva att kroppen är iskall, trots att man samtidigt känner att den är kokhet.
Det enda jag ville var att vara hemma i Sverige med värmekudde och någon som skedade mig, så man kunde få bli lite varm.

Men, efter en natt i febrens tecken, vaknade jag med massa värk i kroppen. Ungefär som när man sprungit halvmara, totalt öm. Så jag, Mia och Lina åkte till läkaren, Mia har inte heller mått prima.
Fick lämna lite olika prover (vilka ska vi inte gå in på. Men man kan säga att toaletten var högst inblandad), och ett blodprov.
Febern ville inte ge med sig trots tabletter, och efter ett tag fick jag nån spruta med nåt (oklart vad), som skulle ta bort värk och sänka temperaturen.

Provena visade att jag hade mask, matförgiftning, järnbrist, brist på nåt som jag inte vet vad det var, förhöjda halter vita blodkroppar, samt någon mer bakterie som ställer till det i magen.
Så nu ska jag kurera mig med ett gäng mediciner och vila.
Ligger i sängen nu, och kommer nog inte göra många knop närmsta dagarna. Om tre dagar skulle jag märka skillnad, och bli piggare. Helt fantastiskt vad jag blir ynklig när jag är sjuk. Ska bli så skönt att bli bättre!

Tack gode Gud för läkare!!

Som bekant har vi haft en räd med olika magproblem senaste veckan.

Jaa... Rättningen av provet på GT var kanske av det generösaste lagret, stundtals.
Man kan säga att Festus såg lite mellan fingrarna.
Mias svar slog nog allt.


Fråga: "What does the name used in Gen 2:14 says about God?"
Mias svar: "It speaks about that God is... Okey, I accually don't know".
SCORE! Fyra av fem poäng för det!