idastina

Denna morgon följde jag, Mia, Lina och Sara med vår kenyanska vän Anne till skolan där hon jobbar. Är det en sak livet lärt mig, så är det att det blir sällan som man tänkt sig.
Så när vi blivit välkomnade av rektorn (som fattat det som att vi läste till förskollärare), så gick vi utmed några klassrum och helt plötsligt öppnar han dörren till en klass: ”One of you may be in this class?” Och så delades vi upp att ensamma delta i olika klasser. Vi hade trott att vi bara skulle vara åskådare/lektanter tillsammans med Anne och hennes klass. Men istället slängdes vi rakt in i olika klassrum. Men, hakuna matata!

Jag hamnade i hos en förstaklass.
Jisses, vilken skillnad från svensk skola! Barnen var så ivriga på att lära sig mer, läste i perfekt kör,  räckte upp handen, hade respekt för läraren, satt ordentligt på sina stolar… You name it.
Då kan man tro att läraren var en mara, men inte alls. Hon var verkligen en sådan lärare jag själv hade velat ha; snäll, rolig men också respektingivande.

När vi var klara på min lektion var det tea time. Då mötte jag upp Sara, och vi hittade till Mia och Linas klass.
De var mitt i ett drama som de fått improvisera, och när vi kom in i klassrummet utropade Lina: ”Oh, the guards!” Vi kom allstå perfekt för att agera vakterna i Bibelberättelsen ”Daniel i Lejongropen”. Så efter att ha agerat både vakt och lejon, var det dags att säga tack och adjö och bege oss hemåt.
En mysig förmiddag!


Mia och jag påvägen till skolan


Kidsen


Kidsen igen. Oklart vad tredje kidset har på huvet, och varför.


Lillklassen.