idastina

Gårdagen spenderade vi i Kibera, Afrikas näst största slum. Att göra folkräkning här är omöjligt, då man sällan uppger hur många man bor i varje skjul/lerhus, eftersom man är rädd att staten då ska hindra dem från att bo så många, men man uppskattar att det bor ca 500 000-1 200 000 människor här, ofta 7-10 personer i varje rum (som är både vardagsrum/kök/matsal och sovrum).

Medelinkomsten för en familj är ca 3000 shilling, varav ca 2000 går till hyra. Det innebär att det finns ca 1000 killing, 80 svenska kronor, kvar att leva för, per familj och månad. Ca 30 öre/person och dag. Det ska räcka till mat, vatten, kläder och skolavgifter.
För att räknas som extremt fattig är gränsen en dollar, ca 7 kronor, om dagen. Det säger en del om hur fattiga många människor är i Kibera.

Vi fick möjlighet att träffa några av de kvinnor som ingår i Josef och Annas projekt, att hjälpa kvinnor att starta företag. Kvinnorna berättade hur det räddat deras och deras familjers liv. Många säljer grönsaker, någon har startat hårsalong, ytterligare någon har börjat sy kläder.
Två och två fick vi också besöka några hem och se hur de bodde. Fråga dem vad hur livet är för dem, hur en dag ser ut, vad de drömmer om.


Promenad i Kiberia.


...


Hemma hos en av kvinnorna, med tre av hennes sju barn.

Jag har inte besökt någon slum tidigare, och visste inte hur jag skulle reagera. Om jag skulle bli så tagen att jag inte kunde hålla gråten borta, eller om jag skulle kunna hantera det någorlunda.
Det berörde mig verkligen, särskilt när man tänker på den ständig oro och ångest som föräldrarna lever med; "Hur ska vi få mat för dagen idag? Kommer mina barn kunna gå i skolan? Kommer vårt lerhem att rinna bort när regnperioden kommer om en månad?"
Jag blev också väldigt tagen av att se alla barn som sprang runt bland soporna i sina trasiga, smutsiga kläder. Jag vill ta dem i famnen allihop, och bara göra något för att på något sätt säkra deras framtid.


"Miss Indipendent". I detta sammanhang är inte en sådanhär tröja lika
 charmig som den skulle varit på en svensk flicka, med älskande föräldrar
och säkrad framtid.

Efter en sådan här dag samlas mycket frågor; Varför har jag det så bra? Varför föddes inte jag i Afrikas slum? Vad är mitt ansvar i detta? Vad kan jag göra för att hjälpa dessa människor?
Och det sorgliga är att jag inte har svar på en enda av mina frågor.

För att göra det hela ännu mer makabert väntade sedan en grillfest på oss, efter slumbesöket. Två helt olika världar, ändå så nära varandra. Grillfesten hölls hos Pansell, ett par kilometer bort från Kibera, och vi åt så otroligt mycket mat. Det är så man skäms.

Trots att det enligt min åsikt är lika sjukt att man har det så bra i Sverige när människor lever på 30 öre om dagen här, så känns det värre att äta och njuta av livet då man en timme tidigare sett, med egna ögon, hur människor kämpar för att överleva dagen.

Poolhäng, grillning, melodifestival och semlor i all ära, men när man har en fattig kvinnas hopplösa blick på näthinnan, känns livet ändå inte särskilt festligt.