Preggo
Gårdagen var tänkt att bli en riktigt fin dag. Vi begav oss till en sporttävling, ett par timmar bort från Karen.
Ett 20-tal kristna skolor runt om samlades för att tävla i bland annat 100 meter, 800 meter och volleyboll. Kul! tänkte vi.
Efter ett par timmar börjar min mage bete sig konstigt. Illamåendet blev påträngande tydligt, och min i vanliga fall platta mage, blåstes upp till maximalt tillstånd. Att ligga ner vad det enda som lindrade något sånär. Efter ett par timmar liggande i bussen kom världens oväder med åska, blixtrar, regn och stormvindar, och tävlingarna fick avbrytas.
Men, eftersom Kenya inte är det mest effektiva landet, dröjde det ytterligare en timme innan vi kom iväg med bussen, ut på de skumpiga vägarna. Orsaken till den långa väntan var (som alltid) oklar.
Magen var nu i totalt uppror, och vad händer? Det är kilometerlånga bilköer på de slingriga bergsvägarna!
Nu hade min kära mage dessutom bestämt sig för att tömma sig på innehåll.
Tre timmar senare var vi äntligen hemma. Idag känner jag mig mycket bättre, bara hanterbart magknip kvar.
En maximalt uppsvälld mage, här är jag dock fortfarande i
tillståndet "orka lyfta armen och fota preggomagen".
Helt klart en ovärd dag.
