idastina

Idag är det en mycket, mycket speciell dag.
Idag fyller nämnligen världens bästa vän år.

För närmare 18 år sedan tog en mor med sig sitt femåriga kid till hennes väninna, för ett klassiskt fika.
Även denna kvinna hade en dotter, och de två flickorna förväntades leka med varandra.
Dessvärre verkade de inte komma bra överrens alls. Flickan, som hette Evelina, hade ett gäng ponnies som hon lekte med, och hennes nyfunna (påtvingade) vän Ida, var för brysk och snodde alla ponnyhästar hon ville ha, utan att ens fråga.
Detta var såklart inte särskilt populärt.

Men när de båda flickorna lekt en stund, så visade det sig att de var mer lika än vad man först kunde tro. De spenderade dagen tillsammans med ponnyhästar, rabarber med socker, gungande i trädgården och en hel massa annat.
Det skulle visa sig att det var den första dagen på en livslång vänskap.

Åren gick och de två flickorna var oskiljaktiga. Varje dag vid kvart i åtta traskade de hand i hand till skolan, för att tillsammans spendera dagen där, tätt tätt tillsammans, för att sedan bege sig hemåt, för att leka ytterligare några timmar, tills det var läggdags. Genom åren hann de med mycket tillsammans, och de ljusa minnena är otaliga.
Det var semestrar på Hönö, sommardagar vid Attarp med skogaholmslimpa och nutella, cykelturer med gosdjur i cykelkorgen, picknickar i skogen, våfflor på altanen, spice girls-uppträdanden på garagetaket, varma stunder vid Vägangölen, timmar i Gosdjursvärlden...
Och några år senare gällde måndagstekvällar med Jason Upton, hetska stunder med snabbalfapet, asgarv i köket, smoothieexprimenteranden vid mixern, nattliga mms av hög rang, samtal som varar i timmar, prat om framtid, drömmar och mål... Listan kan göras oändligt lång.

Under många många år spenderade de varendaste dag tillsammans. Vänner kom och gick, men de stod alltid stadigt vid varandras sida.

Under dessa år var livet stundtals lekande lätt, och många timmar skrattade de tillsammans, ofta så att tårarna rann. De hade nämnligen någon sorts humor som ingen annan förstod sig på. Ofta handlade det om att låta så mycket som möjligt, med en så gäll röst som bara var möjligt, och samtidigt göra sig så ful man bara kunde, allt i en salig blandning. Att ta till någon av de röster som fick den andra att skratta, oavsett vad man sa. (Tack Marie-Louise att ni stod ut).
Egentligen kunde man göra vad som helst, för av någon anledning, tyckte den andre (och en själv) alltid att det var roligt.

Men livet var inte alltid sådär rosa och härligt. Det kom tider av tårar, besvikelser, ångest och kamp. Tider som de båda bästa vännerna utkämpade tillsammans. Men alltid stod de tillsammans, genom allt.

De båda flickorna tog studenten, och livet förde dem åt olika håll. Örebro, Stockholm, Usa, Autstralien, Afrika... Deras hjärtan längtade till olika ställen, och för en tid skulle de komma att bo i olika delar av landet och världen. Stundtals funderade Ida på om det var riktigt vettigt. Utan sin Evelina kände hon sig inte riktigt hel.
Som att det alltid var en del som fattades, livet var liksom inte riktigt komplett.
En dag i Afrika satt hon och tänkte på sin allra bästa vän, och konstaterade att hon för allt i världen vill bo på samma ställe som sin halva. Sisådär tvåhundra meter ifrån varandra på sin höjd, så som det varit under 15 år av deras vänskap.

Älskade, underbara, finaste Evelina. Du är den absolut bästa människan jag har träffat. I alla kategorier.
Jag är så vansinnigt tacksam över att ha dig i mitt liv, och jag kommer aldrig någonsin att släppa dig, var livet än tar oss.


Bästa vänner, 1995.


Bästa vänner 2011.