idastina

I fredags begav vi oss ut på vår första safari. Fantastiskt vackert.
Största delen av tiden satt jag på biltaket, och det var sååå härligt. Vi lyckades se tre av The Big Five;
Lejon, noshörning (eller enhörning, som David råkade säga till vår guide), och buffel.

Vi åkte tillsammans med vår guide Salaash som vi också ska på en fyra dagars safari med i mars, på vår väg ner till Mombasa. Riktigt kunnig och skön kille!


Morgon i Afrika.


The gang taggar!


...


Kall Afrikamorgon. Skulle behövt ungefär tre lager kläder, men
körde istället på ett. Orutinerat av någon som ständigt fryser.


...


...


Ett av de fyra lejon vi såg. Mäktigt.


...


Mitt älsklingsdjur!!


Glada tjejer på biltaket.

Tack Gud för att du skapat så många fina, fula, roliga och konstiga djur!

Alltså...


...



Jag säger bara TACK!!!

Dålig uppdatering senaste dagarna, men här kommer anledningen.

I helgen åkte vi söder ut för att spendera några dagar i Massajland. Det var en rolig upplevelse. Vi åkte för att se det arbete som en kvinna vid namn Lanoi, bedriver. Hon jobbar bland annat för att förändra massajernas syn på kvinnlig könsstympning, då detta fortfarande är otroligt utbrett. Den absolut största majoriteten av kvinnliga massajer är könsstympade, och ceremonin äger rum allt mellan att flickan är 9 år, till över 25 års ålder, det ska ske innan hon är gift.

Lanois arbete påbörjades för några år sedan, och fick då finansiellt stöd under ett år, men efter projektets slut har hon fortsatt att arbeta med detta på heltid, helt utan ersättning.
Hon och hennes man (som jobbar heltid inom läkemedelsbranschen, samt som pastor vid sidan av), har dessutom planterat fyra kyrkor uppe i bergen bland massajerna, och bekostat dessa helt ur egen ficka.
Det var en väldigt inspirerande helg, vilken powerkvinna!!

 
David och Afrikabilarna


En av församlingarna vi hälsade på. Vackra vackra massajer!!


Traditionella hälsapåallaeftergudstjästen.

Vackra Kenya


...


Bara för jag är så sjukt nöjd måste jag ha med en mjölkakossan-bild.


Det var också roligt att få se en annan sida av Afrika. Vi åkte både genom savann, små städer och uppe i bergen. Halva resan var som en bergochdalbana, aldrig har jag varit med om nåt liknande i bilväg. Sista timmen var uppe bland bergen på vägar som man knappt är värda att kallas just vägar. Glad att jag är hemma helskinnad, kan man säga.

Men vilken otroligt vacker natur! Jag tänkte på alla där hemma, och önskar jag kunde få ta med er allihop och bara visa hur otroligt vackert Gud har skapat vår värld.
Och just det, fler bilder finns på min Facebook-sida, albumet Afrika – en resa till massajland.

Numera sex magsjuka. Say no more.

Kollade in denna videon innan. Den ger mig gåshud! Kanske skulle man göra en favorit i repris?

Det är nog de ord som bäst summerar statusen i vårt afrikanska hem. I förrgår fick David åka in pga magproblem, och nu ligger även Sara, Lina och en norsk kille, Jocke, i sängen, på grund av spyor och dåliga magar. Inte roligt. Jag går loss med handspriten mest hela tiden, och säger bara pepparpeppar… Att må illa och spy är bland det absolut värsta jag vet, alla kategorier. Dessutom tycker jag att jag redan fått min beskärda del sedan vi kom hit… Men jag har inga illamående symptom, bara en djurisk trötthet.

Men igår var det fest! Allahjärtan firade vi med egengjord cheesecake, passionsfrukt och te. I bakgrunden spelades de mest klassiska kärlekssångerna. En mysig kväll, ända till Sara och Jocke fick åka in till sjukan.


Mysförberedelser


Mia och Sara spanar in kakan.

Jag tänkte mycket på er, mina hjärtan, där hemma. Det finns så otroligt många fina vänner jag tycker så mycket om. Förlåt när jag är dålig på att säga det, eller att höra av mig.
En av de låtar som vi nog alla kommer förknippa med Kenyaresan är Sanna Vänner av Carola. Den sjungs och spelas allt som oftast. ”Sanna vänner har man kvar när dom andra har gått, sanna vänner kan man alltid lita på”.
Ni vet vilka ni är, och jag är så otroligt tacksam.


Pusssw!

Nu ska jag försöka bota lite trötthet med sömn i skuggan. Idag är det lite svalare, kanske 23 grader eller så.

Under en mindre intressant stund på vår lektion idag, vandrade mina tankar iväg och jag började fundera över det här med tid.
Hur längesen det var sedan vissa saker hände.

Att det var två och ett halvt år sedan jag började på Götabro, kanske det bästa året hittills. Alla fantastiska människor jag fick träffa, alla jobbiga men nyttiga frågor jag fick fundera över, brottningskampen med mig själv som utkämpades under flera månader.
Att det är två år sedan jag var och jobbade i USA (blogginlägg om den tiden finns under kategorin USA 2010). Två år? Går tiden verkligen så fort?


Några bibelskolevänner. En bild säger mer än ord.

Att det är sju år sedan jag blev tillsammans med min första kärlek, efter ett par års velande fram och tillbaka. Då var jag sexton, och hela världen var min.
 Jag var två år yngre än min lillebror, som fortfarande går under namnet Lilleman. Två år yngre än honom. När blev han förresten så stor?
Sju år sedan känns nyligen, men om lika länge är jag 30.

Att det är närmare tio år sedan jag fick möjlighet att lära känna Niklas, en av de människor som har fått sätta mycket djupa spår i mitt liv, det är helt sjukt. Niklas som har ställt upp, tröstat, lett mig och gett mig så mycket tid när livet var svårt och jag inte visste var jag hörde hemma, eller vart någon annanstans jag skulle gå. Jag var fjorton, gick i åttan. Han har sett mig gå från liten tonåring till en något sånär vuxen kvinna. Snart tio år. Och jag minns fortfarande hur det luktade i hans trappuppgång.


Niklas, som jag minns honom.

Det enda jag kan förstå hur längesen det var, det är hur länge jag känt Eve. Vi träffades för 17 år sedan, och har varit vid varandras sida sedan dess. Så otroligt tacksam för det. Aldrig att vår vänskap kommer att ändras. Den har gått genom eld och vatten, och fortfarande är hon som en del av mig.


Jag och Eve, vår första skoldag 1995.


Ett bildkollage på oss, skapat 10 år senare.


Hon är helt enkelt för himla bra.


Vuxna människor säger att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag hoppas innerligt att de har fel.

Gårdagen spenderade vi i Kibera, Afrikas näst största slum. Att göra folkräkning här är omöjligt, då man sällan uppger hur många man bor i varje skjul/lerhus, eftersom man är rädd att staten då ska hindra dem från att bo så många, men man uppskattar att det bor ca 500 000-1 200 000 människor här, ofta 7-10 personer i varje rum (som är både vardagsrum/kök/matsal och sovrum).

Medelinkomsten för en familj är ca 3000 shilling, varav ca 2000 går till hyra. Det innebär att det finns ca 1000 killing, 80 svenska kronor, kvar att leva för, per familj och månad. Ca 30 öre/person och dag. Det ska räcka till mat, vatten, kläder och skolavgifter.
För att räknas som extremt fattig är gränsen en dollar, ca 7 kronor, om dagen. Det säger en del om hur fattiga många människor är i Kibera.

Vi fick möjlighet att träffa några av de kvinnor som ingår i Josef och Annas projekt, att hjälpa kvinnor att starta företag. Kvinnorna berättade hur det räddat deras och deras familjers liv. Många säljer grönsaker, någon har startat hårsalong, ytterligare någon har börjat sy kläder.
Två och två fick vi också besöka några hem och se hur de bodde. Fråga dem vad hur livet är för dem, hur en dag ser ut, vad de drömmer om.


Promenad i Kiberia.


...


Hemma hos en av kvinnorna, med tre av hennes sju barn.

Jag har inte besökt någon slum tidigare, och visste inte hur jag skulle reagera. Om jag skulle bli så tagen att jag inte kunde hålla gråten borta, eller om jag skulle kunna hantera det någorlunda.
Det berörde mig verkligen, särskilt när man tänker på den ständig oro och ångest som föräldrarna lever med; "Hur ska vi få mat för dagen idag? Kommer mina barn kunna gå i skolan? Kommer vårt lerhem att rinna bort när regnperioden kommer om en månad?"
Jag blev också väldigt tagen av att se alla barn som sprang runt bland soporna i sina trasiga, smutsiga kläder. Jag vill ta dem i famnen allihop, och bara göra något för att på något sätt säkra deras framtid.


"Miss Indipendent". I detta sammanhang är inte en sådanhär tröja lika
 charmig som den skulle varit på en svensk flicka, med älskande föräldrar
och säkrad framtid.

Efter en sådan här dag samlas mycket frågor; Varför har jag det så bra? Varför föddes inte jag i Afrikas slum? Vad är mitt ansvar i detta? Vad kan jag göra för att hjälpa dessa människor?
Och det sorgliga är att jag inte har svar på en enda av mina frågor.

För att göra det hela ännu mer makabert väntade sedan en grillfest på oss, efter slumbesöket. Två helt olika världar, ändå så nära varandra. Grillfesten hölls hos Pansell, ett par kilometer bort från Kibera, och vi åt så otroligt mycket mat. Det är så man skäms.

Trots att det enligt min åsikt är lika sjukt att man har det så bra i Sverige när människor lever på 30 öre om dagen här, så känns det värre att äta och njuta av livet då man en timme tidigare sett, med egna ögon, hur människor kämpar för att överleva dagen.

Poolhäng, grillning, melodifestival och semlor i all ära, men när man har en fattig kvinnas hopplösa blick på näthinnan, känns livet ändå inte särskilt festligt.

Idag var det äntligen dags! Efter nästan två veckors längtan skulle jag nu få långt, tjockt hår. Lucy (som jag tidigare har skrivit om), erbjöd mig förra veckan att följa med till hennes saloon och göra mitt hår. Exciting!

Efter en bumpy ride med buss och matatu var vi öster om Nairobi, och mitt hår var redo för förvandling. Efter fyra timmars prat, ordlekar, pedikyr och smärta var det klart. And I like it! Det är så tjockt att jag inte kan hålla det i en hand, och så långt som jag länge drömt om att ha. Löshår och fyra timmars arbete för tre kvinnor kostade mig 120 kronor. Ungefär en tjugondel av vad det kostar i Sverige. Hur sjukt??


In progress...


Flygande hår, någon?


Jag, Sara (ett av mina mentala stöd, som också vågade sig på halvflätat)
och en av flätarna.


Done!

Men, förutom upplevelsen getting-the-african-look som dagens händelse, blev jag också mycket orolig i magen, där jag satt i hettan och smärtan. Efter böner som lät ungefär ”kära Jesus, låt mig bli bättre NU…" "Käre Gud, det enda jag ber dig om just nu är att kunna hålla magens innehåll innanför kroppen…”, så blev jag tack och lov bättre. Men innan bönen blev besvarad fick jag TRE GÅNGER uppleva hur det är att ”gå på toan” i ett hål i marken.
Trevligare saker har man ju gjort.

De senaste dagarna har det varit så otroligt många fjärilar som flugit över vår tomt.
De har kommit flygandes i hundratals. Jag har aldrig någonsin sett något liknande. Igår satt jag på gräset och bara tittade när de virvlade runt mig. Som så många gånger tidigare förundras jag över Guds skapelse.
Så mäktigt.

Efter att ha varit här i närmare en månad har man blivit något prisblind. När vi häromdagen tog oss in till Nairobi City med buss och matatu*, kostade bussresan 40 killing istället för 30, som vi är vana vid. Det betyder alltså att man får betala 3.20 kr istället för 2.40 kr.

När en sådan sak händer kan vi alla kommentera och tycka att ”Oj, det var väldigt vad denna bussen var dyr. 10 killing mer!”, och känna oss både lurade och utnyttjade. Är det inte konstigt? Hur fort man glömmer bort vilken liten skillnad det är? På något sätt tycker väl de svenska öronen fortfarande att 40 låter mycket.


Glada tjejer på en av alla bussresor.

SL, ni kommer ha svårt att övertyga mig om att ni är prisvärda.

*matatu är en minibuss för 10 personer, men som oftast tränger in uppåt 20 pers, och körs av privatpersoner.

Jag är så fantastiskt tacksam.

Igår besökte vi barnhemmet Nuru Africa, som jag kommer att jobba på under de månader jag är här. Det verkade väldigt bra, och barnen som har kommit dit har verkligen fått en andra chans. Många har är föräldrarlösa, eller har föräldrar som inte har möjlighet att ha dem kvar i sin familj. Endel är gatubarn, endel har flytt hemifrån våld och sexuella övergrepp.
De har inte haft ett lätt liv.

När vi gick i sovrummen med 14 bäddar och hemmets "grandma" berättade hur de redan vi fem års ålder lär sig bädda sängen, vika kläder och tvätta, så gjorde det ont i mitt hjärta. Ett litet barn ska inte behöva somna ensam i ett rum med 13 andra barn, utan en mamma eller pappa som kommer och säger godnatt. Ett litet ska inte behöva gå upp 05 varje morgon för att göra sysslor. Ett litet barn ska ha en trygg förälder som älskar genom allt.

Detta besök gjorde att jag själv upplevde någon slags övernaturlig tacksamhet för min familj. För mina föräldrar som älskar mig genom allt. Tänk att jag har två människor som vill mig det allra bästa, som älskar mig över allt annat, och som vill göra allt i sin makt för att jag ska må så bra som det bara är möjligt. Och tänk att jag fått en till pappa i Michael som bryr sig om mig, och en till mamma i Camilla som jag också får betyda mycket för och som får betyda mycket för mig. Att jag har fler än fyra personer som kallar mig dotter.

Alla samtal jag haft med mamma, om stort och smått. Är så tacksam att jag efter några år på egen hand har flyttat in till henne och min extrapappa i Stockholm. Hon har vart med mig genom allt; alla gånger hon hjälpt mig att tänka klokt, att ta beslut som följer mitt hjärta, så många gånger har hon peppat mig, uppmuntrat mig, berättat att jag är fantastisk, att hon älskar mig. Alla gånger vi skrattat så vi inte kan stå rakt, alla gånger vi dragit samma skämt om och om igen, för att skratta mer och mer för varje gång. Hon är verkligen en av de få personer jag vet står vid min sida i alla lägen. Som alltid finns där. Som älskar mig mest. Det är fantastiskt vackert.

Och pappa. Pappa som jag är så stolt över. Som vågar lita på Gud fullt ut, lägga sitt liv i Guds händer, och förlita sig på att det kommer att bli till det bästa. Pappa som alltid påminner mig om att jag är trygg tillsammans med Jesus. Att Gud leder genom allt, och att han håller mig i sin hand. Som i många år gett mig en hejdå-kram vid ytterdörren, innan jag begett mig till skolan, ända tills jag flyttade hemifrån. Pappa som är så enkel, rolig och social, och som gör mig stolt. Pappa som ringer för att fråga hur jag har det. Som skriver mail och sms, fast han tycker det är lite krångligt, men som gör det ändå, för att jag ska veta att han tänker på mig, ber för mig, och inte minst älskar mig.


Världens bästa mamma.


Världens bästa pappa.


Mamma och pappa. Ni är de bästa jag har.

Denna morgon följde jag, Mia, Lina och Sara med vår kenyanska vän Anne till skolan där hon jobbar. Är det en sak livet lärt mig, så är det att det blir sällan som man tänkt sig.
Så när vi blivit välkomnade av rektorn (som fattat det som att vi läste till förskollärare), så gick vi utmed några klassrum och helt plötsligt öppnar han dörren till en klass: ”One of you may be in this class?” Och så delades vi upp att ensamma delta i olika klasser. Vi hade trott att vi bara skulle vara åskådare/lektanter tillsammans med Anne och hennes klass. Men istället slängdes vi rakt in i olika klassrum. Men, hakuna matata!

Jag hamnade i hos en förstaklass.
Jisses, vilken skillnad från svensk skola! Barnen var så ivriga på att lära sig mer, läste i perfekt kör,  räckte upp handen, hade respekt för läraren, satt ordentligt på sina stolar… You name it.
Då kan man tro att läraren var en mara, men inte alls. Hon var verkligen en sådan lärare jag själv hade velat ha; snäll, rolig men också respektingivande.

När vi var klara på min lektion var det tea time. Då mötte jag upp Sara, och vi hittade till Mia och Linas klass.
De var mitt i ett drama som de fått improvisera, och när vi kom in i klassrummet utropade Lina: ”Oh, the guards!” Vi kom allstå perfekt för att agera vakterna i Bibelberättelsen ”Daniel i Lejongropen”. Så efter att ha agerat både vakt och lejon, var det dags att säga tack och adjö och bege oss hemåt.
En mysig förmiddag!


Mia och jag påvägen till skolan


Kidsen


Kidsen igen. Oklart vad tredje kidset har på huvet, och varför.


Lillklassen.

Denna dag var det FEST! Lucy, en av tjejerna vi lärt känna fyllde år igår. Så vi slog på stora trumman och bakade långplåt med kladdkaka. Jag är inte den mest sötsaksälskande varelsen som spatserar här på jorden, men oj vad jag cravat choklad sen vi kom hit!!

Så vi åkte och handlade och rockade loss i köket. Efter en hel evighets väntan (en eftermiddag), var det dags att inta skönheten. H i m m e l s k t!
Det är alltid trevligt att ha gäster, men jag måste erkänna kladdkakan var huvudpersonen för mig igårkväll.


Redo för kladdkaka!



SJUKT GÖTT!



Härligheten breder ut sig. (Kan inte kolla på denna bild utan att salivet
tredubblas i munnen...)

Dessvärre glömde jag att fota själva festen. Det säger väl också lite om vad mitt fokus var denna kväll.