idastina

Som liten hade jag en önskan om att få sova under en ”prinsesshimmel”.
Myggnätet gör att jag nu får uppleva min barndomsdröm vareviga dag. Lovely.

Häromkvällen var vi nere hos Kenyanerna och åt middag. I vanliga fall brukar vi äta i vårt hus, eftersom vi får annorlunda mat mot de andra studenterna. Men nu skulle vi alltså äta med dem.
Jag brukar inte vara så knusslig med smaken på maten, men detta var verkligen inte någon favorit.
Ugali är gjort på majsmjöl och vatten, och liknar en mycket fast gröt, och är i det närmaste smaklös. Men, det är ändå någon mycket diffus och ohärlig smak som tränger igenom. Tillsammans med ugalin serveras kål, alternativt något som liknar spenat. Och detta är kenyanerna varje dag.
Inte en favorit som sagt. Men det kommer nog fler ugalikvällar, och då är det bara gilla läget.

Och en sak som jag uppskattar är att man får (ska) äta med händerna. Det utnyttjas till max!


Den härliga ugalin till vänster, kålen till höger.

Sedan vi kom hit har vi saknat den ”svenska” gudstjänsten. Vi har inte så höga krav egentligen, mest att kunna förstå predikan och helst kunna sjunga med i någon lovsång. Understiger gudstjänst-tiden fyra timmar är det också ett plus.
Så därför åkte vi igår till Nairobi chapel. En stor församling som bedriver sin verksamhet i stora tält, Hönökonferensen. Tankarna gick till svensk sommar… (bortsett från inget regn och het luft). Gudstjänsten var mer som det vi är vana vid, så nu kommer vi nog mixa ”afrikanska” gudstjänster med lite mer ”västerlänska” emellanåt.


Redo för kyrka



Gudstjänst med dop - glädje!

På eftermiddagen träffade vi några andra svenskar, och gick till en etiopisk restaurang utanför Nairobi. Vi åt traditionell etiopisk mat, många olika slags röror som ligger på ett stort risbröd. Mysigt och gott!
Eftersom jag 90% av alla luncher äter potatis, pasta eller ris tillsammans med kål, så är restaurangbesöken extra uppskattade.


Göttigt värre


Helt enkelt en riktigt fin söndag.

Som boende i Sverige brukar det vara en självklarhet att kunna gå ut genom dörren för en löprunda, utan att vara rädd för att något ska hända.
Här är det lite annorlunda.

Men – vi har fått höra att det finns några vägar här som är ofarliga att bege sig ut på ensam. För att fira detta snörade jag i morse på mig löparskorna, och gav mig ut på 6 km powerwalk, följt av lika många kilometer löpning. Underbart! Känslan och friheten i att kunna gå ut och bara vara med sig själv, den är fantastiskt. Men under två veckor har jag också fått erfara hur jobbigt det är när denna frihet tas ifrån en.

Hitintills har jag bara kört löparrundor i sällskap av de andra. Också härligt, men det är något särskilt med att få ta på sig skorna, bege sig ut, och bara få springa ensam, helt utan påverkan från något håll. Jag är lycklig!



vattenvattenvattenvattenvattenvattenvattenvatten...



En av springvägarna. Torrt men grönt.

Ojojoj… Idag har det hänt en hel del.

Det börjar med att vi har en lektion i Korinthierbrevet, vilket gjorde att vi halkade in på ämnet Guds ord/dåvarande kultur. Hur vet man egentligen vad som är Guds ord, och vad som är skrivet för att kulturen var på ett visst sätt då texten skrevs? Det blev en intressant diskussion, men samtidigt känns det svårt att få fram vad man verkligen menar, då språkbristningar är vanligt. Det som mina afrikanska vänner anser är Guds ord, anser jag ibland är kultur. Och vem har då rätt?
Dessutom känns det som att vi västerlänningar i vissa fall är lite mer open-minded, särskilt då det gäller tron. Det känns som att det är lite mer svart eller vitt här.
Återkommer nog till det ämnet snart igen, det lär inte vara första gången man upplever kulturella skillnader…


På eftermiddagen åkte vi till Junction, vårt favorithak. Det har blivit lite av en tradition att man då besöker Yoghurt Planet. Det är helt underbart! Halvt frusen yoghurt i olika smaker, såsom kokos, mango, passionfrukt, choklad (favorit!!), jordgubb… Och sedan ett 40-tal olika topping; godis, nötter, granola, färsk frukt i mängder… Man så mycket man vill ha av allt, sedan väger man det och betalar utefter vikten. Mitt absoluta favoritställe!



Mia kollar in ett av topping-borden...



Min fantastiska blandning: kokos- choklad- och jordgubbsyoghurt,
med passionsfrukt, en browniebit, passionsfrukt, hallon och granola. Lycka!



I matbutiken hittade jag precis vad jag behövde. Ett litet bra-och-ha-
verktyg, som man enkelt tar fram ur fickan när man som bäst behöver.

Bussresan hem är också en historia i sig. Vi valde att ta bussen, en 20 minuters bussresa som kostar sisådär 3 kronor. När vi står upp i den kvalmiga, trånga bussen, ropar ”avochpå-hopparen” ”Down, down!! Get DOWN!” Varpå vi i gänget, de enda vita, ropar tillbaka att det inte går att gå längre bak i bussen eftersom det är fullt. ”Get dooown!! The police!” Det tar ytterligare några sekunder innan i fattar att vi måste sätta oss ner på huk i bussgången så att vi inte syns.
Hela bussen skälvde av skratt, folk tyckte det var så fantastiskt roligt, vita bussovana människor med alltför lång kopplingsförmåga. Vi skrattade också tills tårarna rann. Roligaste bussresan ever!
Att Davids rumpa var lite för bred för att kunna sätta sig på golvet i den trånga gången, gjorde det hela ännu roligare då han helt enkelt fastnade mellan buss-säterna.



Ännu en fantastisk dag har förflutit i underbara Kenya.

Och det är tur att jag gillar stekt kål. Varje dag serveras det kål och potatis, lunch som middag. Ibland går kocken loss rejält, och det blir både potatis OCH ris. Som idag. Då är det fest.



Den klassiska tallriken. Every day!

Min enda proteinkälla just nu är ägg och yoghurt. Jag har knäckt (haha!) den fenomenala idén med att ha ett rått ägg i gröten som jag försöker äta typ varannan dag. Så gott! Men nu fick jag det berättat för mig att det finns risk för salmonella, om man inte kokar eller steker ägget.
Jag funderar på hur stor risken är, och om jag ska ta den? Än så länge hoppas jag på det bästa och fortsätter med ägg-gröten. Får googla på det.

Skrev just ett långt inlägg, men det försvann. Så nu blir det en kortare variant.

Igår var vi på ett giraffcenter. Det var som en stor inhägnad med giraffer, och vissa var så tama att man kunde både klappa, pussa och mata dem. Om man hade mat att truga dem med, vill säga.
Jag tror giraffer har hamnat på listan över mina favoritdjur. Så himla söta.

Efter giraffgos gick vi ut i ett naturreservat, som är något sånär bevakat. Annars kan man inte gå ut i skogarna här, eftersom det är pirater där. (Det finns mer anledning att vara rädd för människor än djur i det vilda, med andra ord). Skönt att gå, och väldigt grönt!

Sen var det middag på en väl ansedd restaurang som gällde. Det låg väldigt vackert med blommor, träd och buskar som omringade restarangen.
Efter ett par timmar var vi hemma igen, och då var det löpning, dusch (utan varmvatten), kortspel, middag film och ett par timmars prat om livet.
Jag trivs.



Giraffpuss



Hångeltungan


.
Kanske världens sötaste djur



The gang (med två kompisar som semestrar i Kenya, därav fler än vanligt)

...men jag jobbar på det.

Ja, Mwende är mitt nya, afrikanska namn. Och jag gillar det! Det går nu bland de andra namn som jag numera är van att höra; Ilda, Hilda, Iiida.
Mwende är swahili och betyder Beloved. "It's because everybody loves you here".
Och det säger kanske mer om afrikanerna än om mig. Hur otroligt välkomnande, öppna och vänliga de är.


En glad Mwende
med solbrända axlar.

Efter min förra resa till USA lades bloggen ner. Men nu, exakt två år senare, så befinner jag mig på min andra lite längre resa. Denna gång går den till Nairobi, Kenya. Här går jag ett Bible College tillsammans med sex andra svenskar, och ca 40 kenyaner. Spännande! Vi bor på skolan, som ligger i Karen (efter Karen Blixten), några km utanför Nairobi center. Det är ett mycket grönt, rikt och vackert område (men det här med rikt märks inte alltid…) och det ligger ca 2000 meter över havet.

Första dagen blev jag magsjuk, och det har hängt kvar i magen tills igår. De första tre dagarna låg jag därför mestadels i sängen och missade endel. Men nu är det verkligen mycket bättre, och det är bara mitt ”vanliga” magont som är kvar. Men, för att se något positivt i magsjukan, så har det nog brutit all eventuell is som skulle kunnat finnas i gruppen. Nu har de sett mig med kräk från kropp till tå, och det är ju ganska befriande.
Kan också tillägga att gruppen känns så bra, och jag tror att vi är påväg att bli som en liten familj. Vi är fem tjejer och två killar. Fyra av oss bor ihop i ett fint och stort rum, medan Emelie kände mest för att bo själv. Killarna kände också för att ha varsitt eget.
Det här kommer bli riktigt bra.

Men, eftersom det gått några dagar, så har jag tagit endel bilder, så här kommer något av ett bildregn, med mycket varierande bilder.



På planet med David och Lina. Taggade!



Nairobi... Pulsen går upp.



Sara, jag och Mia utanför vårt sjukt fina, stora hus.



Det är ganska varmt och torrt här. Kan man säga...



Laddade för löptur. På dammiga, röda vägar (som på bilden),
och dessutom på 2000 meters höjd, känns det
ganska mycket jobbigare.



Lyxdag med lunch på restaurang. SÅ VÄRT!


Nu - middag! Hitintills har vi enbart ätit potatis, ris, bråskköttbitar och kyckling.
Grönsaker en gång. Eftersom jag inte äter kött så har det blivit en väldig massa kolhydrater för min del, och lite frukt på det.
Men, vi har lagt fram en önskan, och hoppas nu på att få lite mer grönt. De andra studenterna äter mestadels vegetariskt, men eftersom vi är "gäster", så får vi annan mat. Väldigt snällt, men i det läget önskar jag verkligen att vi inte blev så särbehandlade...
Jag skulle gärna äta mängder med bönor!