idastina

Vi har väl alla såna där creepy grejer för oss, som ingen annan egentligen riktigt vet. Jag har några sådana, och flera gällande mat.
Men ikväll blev det ett "nu får du väl ändå ge dig..." till mig själv.

När jag hällt upp mina cornflakes (vanliga första lagret, kuddar andra lagret, ringar tredje lagret), (viktigt), så kom jag på mig, att precis innan jag satte mig, så gick jag upp igen, hämtade cornflakes paketet, och hällde på sju cornflakes till. Sju!? Är det liksom värt besväret att gå och hämta, öppna paketet hälla ut några flakes, och gå och ställa tillbaka det? För SJU ynka cornflakes skull!? Varför?


Sju

Jag känner mig bara så tacksam.
Idag har det, än en gång, uppenbarats för mig hur oförskämt bra jag har det.
Jag har familj som älskar och saknar mig, och som ställer upp i precis alla lägen, vad än det gäller.
Jag har vänner som varje dag talar ord till mig som andas kärlek och saknad.
Jag har fått ett vackert brev och foto från Sverige.
Ett långt mail från mormor låg i inkorgen, och hon gör mig alldeles rörd. Kan tänka att det inte tog tre minuter att knåpa ihop det.
Om två dygn kommer jag befinna mig inom en meters avstånd från Kristoffer, och spendera en hel vecka med honom.
Och framförallt har jag en Jesus som jag blir kärare och kärare i för varje dag, och som jag får lära känna mer och mer. Jag får vara i USA och se honom förvandla liv, och leda människor från mörkaste dal till sitt ljus och till ett nytt liv.

Jag är bara så så tacksam.

http://www.youtube.com/watch?v=3Q-yM4QCIek
Detta måste vara bästa låten att beskriva hur jag känner, och som ger mig mest glädje.

på min troligtvis sista ensampromenad plockades en sorgeblomma att sätta i håret.
det är tung stämning hos familjen bohm/andersson. fåglarna kvittrar i moll och en fluga surrar trött på fönsterbrädet.

tårarna rinner nedför de runda kinderna på di svenska flickerna när sanningen har landat - inga mer promenader eller springturer.

jag: "hrm, vi har ju ingen hatt till hattleken ikväll"
elina: "näe... men kan kan ju ta en kastrull?"


jätteskönt att få en kastrull nedtryckt över huvudet.

För nästan två år sedan fick jag nåden att börja lära känna Lina.
Och jag vet inte hur många gånger jag tackat Jesus för det, och berättat om henne för människor.
När mina år en dag är slut här på jorden så tror jag att hon är en av de människor som kommer att ha haft en stor betydelse i mitt liv. Ni vet, en såndär avgörande människa. En riktig vän.

För jag tror inte att det finns någon människa som kan peppa mig och få mig att se på saker med rätta ögon, så som hon kan.

Än en gång Jesus, TACK för Lina!

Detta har verkligen vart en utmanande kväll! Arbetspasset började i kaos, och jag vet egentligen inte vad det var som orsakade det. Men tänk att 40 tjejer är halvt freakade samtidigt, det räcker för att det ska bli... smått kaotiskt.
När jag som mest satt och längtade efter en lugn kväll på sjogarp kommer Jennifer och säger att jag ska vara själv med halva gruppen tjejer, eftersom bussen var sönder och de behövde ta tjejerna i två omgångar till ungdomsmötet.
Ehh... jaha... Jesus Jesus är ungefär vad som går i mitt huvud såna stunder.

Men det gick verkligen över all förväntan. Och när vi kom hem, fortfarande ensam med drygt 20 tjejer, så gick det s å  h i m l a  b r a. De liksom...skötte sig, krånglade inte... De bara var duktiga. Och var i säng klockan tio.
Dessutom fick vi supermycket beröm av en i personalen som annars inte är så frikostig med det, jag fick en godnattkram av en tjej som jag aldrig kramat eller sett krama någon, fått höra saker som "jag är såå glad att ni är här. Ni gör det mycket roligare", och att jag verkligen är en auktoritet (och att jag har blicken, koffe:])

This was a good day.

Efter gårkvällen känns det ännu mer osäkert att röra sig här i området.
När Christy, Joe och Christys mamma (alla vid olika tillfällen), fick reda på vart vi bodde kom stränga förmaningar "Ni får INTE gå ut själva." "Oj, Raytown... BOR ni där? Ja, där ska man vara försiktig".
Och de gav sig inte trots Elinas och mitt, enligt oss själva, ganska starka argument "det är enda gången vi kan vara själva. Vi bor i en lägenhet med ett rum och kök med glasdörrar emellan, jobbar alla skift ihop, handlar ihop, går till kyrkan ihop, äter ihop, sover i samma säng (jaa. en våningsäng)". Men nej.
Friheten som man är van vid finns defenitivt inte här.

Det är tur att Elina är en sån hyvens tjej, och att vi trivs så himla bra ihop. Konstaterade igår att jag inte vart själv och haft egentid mer än max en timme (när jag springer eller elina promenerar) sedan 22 februari.
Som sagt. Tack Gud att Elina är så bra! Kommer bli tomt när vi inte längre delar allt.


Finfint team det där.

Uttrycket aprilväder borde verkligen finnas här.



82 grader farenheit är alltså 28 celsius, dagens och morgondagens väder.


Och på torsdag om en vecka ska det tydligen SNÖA???